Mamma och pappa ville ta en promenad men jag och Sara ville vara kvar i Båten. Så efter frukost gick mamma och pappa iväg. Jag och Sara satt i sittbrunen och chillade och sen badade vi. När mamma och pappa kom hem efter någon timma så puttrade vi iväg medans vi smaskade och snaskade på lite glass som de hade köpt med sig. Vi letade efter en vik med bojar och det hittade vi.

Vi låg där och hade det gött hela dagen tills en ribbbåt kom och ville ha betalt för att vi låg där och vi hade bara biljetter till det andra reservatet. Men det var inte värre en att åka till viken brevid och där fanns det också bojar så det gick toppen. när vi kom fram så ficksade jag och pappa middag ocg medans diskpattrullen (Sara och Mamma) diskade så tog jag och pappa oss ett kvällsdopp. 

/William

Vi vaknade upp vid Saltsjön, på vår boj. Efter bad och frukost puttrade vi in i det andra resrevatet (Kornati) och lade oss för svaj vid en liten vik. Vattnet var som alltid kristallklart och 27 grader varmt. Vi låg och slappade hela dagen. på eftermiddagen skulle vi bara spela en runda Alfapet till, innan vi packade ihop och flyttade på oss. Viken var bara ok för att ligga på dagen, men inte för en natt. Spelet drog ut på tiden, så det blev nästan skymmning innan vi stack.

Eftersom det finns gott om ankringsbojar, var vi inte oroliga ... Vilket vi borde ha varit! Alla bojar var upptagna, så vi bestämde oss för att åka tillbaka till Saltsjön. Nu var det dock mörkt, så det blev nattnavigering i den täta skärgården. Väl vid Saltsjön var det bara att hitta en boj. Med hjälp av vårt fina sökarljus fick vi fatt på en. Det blev sen middag och nattbad innan vi somnade i våra sängar

/Håkan

Gud vad vi har det bra! Får man skriva så i Sverige? I natt sov Sara och jag ute i sittbrunnen. Vilka stjärnor vi såg innan vi somnade. Klockan sex vaknade vi att solen lyste på oss. Sara tog kudden och klev in till sin säng, för att sova vidare. Jag tog en bok och läste en stund innan jag dök ner i det varma vattnet. Trots att det nu är september är vattnet runt 25-27 och luften runt 30. Sara och William börjar bli lite stressade över att resan snart börjar ta slut. Det tycker jag är ett tecken på att vi har haft det bra. Man vet ju aldrig innan hur det skall bli att leva så nära varandra. Vi har lärt oss mycket ...

När även Pia vaknade till, bestämde vi oss för att lätta ankar och hitta en frukostvik. Det skall finnas en sandstrand en liten bit bort som vi siktade mot. 40 minuters körning gav även batterierna lite välbehövlig laddning. Vi solade, badade och läste oss genom dagen. Vid tre tiden lättade vi ankar för att ¨ka till grannön som har en liten stad där vi kan ta ut lite pengar och köpa mat. Vi tror också det är bra att ge batterierna en ordentlig laddning.

Väl i hamn fick Pia huvudvärk, så medan hon kryade på sig tog vi andra en promenad på stan med en pizza och lite glass. Nu på kvällen kollade vi på gamla videofilmer från när barnen var små. Livet är som sagt underbart!'

/ Håkan

Idag vaknade vi och började köra mot Kornati, och alla mina nära och kära vet väll att jag älskar fart och hatar långsamhet. Men jag var tålamodig och följde reglerna i reservatet på bara 8 knop där jag stod och körde slängde jag en blick till plottern och under raden rutt stod siffran 3000 som motsvarar att åka från ljuva lilla Onsala till Boston på andra sidan Atlanten(på bara dessa 3 och en 3 fjärde dels månad). Det är långt, riktigt långt. Men när mitt tålarmod tog slut hoppade jag i gummibåten och körde förbi dom andra. När William kom upp från ruffen hoppade han i havet (fortfarande körande) jag hämtade upp honom och vi körde med två båtar till nästa vik när vi kom fram gjorde vi en Sverige med akterankare och tampar i land, eftersom att det i fören inte fungerar och dom inte ville skicka hit delarna.

Efter mycket bad åkte vi till en vik med bojar och restaurang. William och pappa beställde bord medans jag och mamma gjorde i ordning oss. Vi åt alla oxfilé med pommes riktigt mummsigt. 

/Sara

Efter frukosten bestämde vi oss för att köra över till Kornatiöarna. Kornatiöarna är ett naturreservat så man måste betala för att få vara där så vi åkte till reservatets Information för att få lite bra tips på var vi skall åka. Han pekade ut lite bra ställen, ett av dem låg på 500 meter bort så vi tuffade dit och lade oss för svaj med akterankaret. Vi skojade lite om att alla båtar ligger åt samma håll men vi ligger åt det andra efterssom vi bara har ankterankaret och alla andra förankaret. Men vi var inte ensamma åt vårat håll en annan svenskbåt låg i samma vik med akterankaret. Vi åkte över med gummibåten och snackade lite med han sen så badade vi och chillade.

När vi hade badat klart så fixade Sara Amerikanskapannkakor. Mumms... Jag och mamma tog gummibåten över till svensken han var född i kroatien och kunde kroatiska så vi tänkte fråga han vad t-röd heter på kroatiska efterssom vi inte har så mycket kvar, men nej det kunde han inte så han ringde en kompis som kunde det. Men det är tydligen dyrt och går bara att köpa på apotek... 

/ William

Även denna morgon är det en väldig aktivitet för att försöka få tag på vårt paket som tydligen har strandat i Zagreb på något tullager, en helt fantastisk historia faktiskt (och observera att det var ett kurirpaket som ju skall vara x-tra snabba...). Killarna går till frisören och klipper sig. William hade en ide’ om att han ville klippa sig i Slovenien och så nära hemfärden som möjligt. Men så kom de på (hemska tanke) att då kanske de får en blek rand där solen inte kommit åt, varför de direkt beslutade sig för att klippa sig så snart som möjligt. Alltså fick det bli idag. De blev så fina och hela kalaset gick på hela 56.- Kan ni fatta? Det känns nästan som att det skulle löna sig att ta en sväng förbi Kroatien då det är dax för klippning i fortsättniingen.

Nästa punkt på dagordningen blir bunkring av mat. Tanken är att vi skall spendera nästkommande 4 dagar i Nationalparken Kornati. Det blir mycket att bära från affären eftersom vi inte använder vårt kranvatten till annat än att tvätta oss med. Allt annat vatten köper vi och bär från affären, tungt!

William och Sara köper en stor och god pizza till oss att dela på till lunch innan avfärden.

Vi beger oss ned genom kanalen till Sibenik. I Sibenik släpper vi av Håkan som enligt anvisningar skall söka upp tullen där för att få hjälp med paketet. Tyvärr gav inte heller besöket hos tullen något resultat...Vi beslutar oss för att ge upp tanken på att få tag på paketet och klara oss ändå. Vi tar oss ut till en ö strax utanför Sibenik som heter Tijat där vi sover över natten.

När William skall bada i mörkret på kvällen upptäcker vi något som måste vara som mareld. Ingen av oss har tyvärr upplevt mareld men vi antar att det var det- Det såg i vilket fall ut som diamanter eller stjärnor i vattnet då man rörde på sig i det, så fint!

/Pia

Svaret på Håkans fråga från igår är förstås –NEJ! Det var också anledningen till att vi ligger kvar ytterligare en dag i Skradins marina. Tanken med det är att då hinner paketet förhoppningvis komma fram till imorgon. Håkan spenderar några timmar i telefon för att försöka spåra och få någon ordning på var paketet befinner sig, Tjejen i Sibeniks marina är väldigt hjälpsam-

Barnen sätter sig på ett cafe med internet uppkoppling för att facebook-a och göra lite skoluppgifter, Håkan och jag tar en promenad först upp till den gamla befästningen uppe på ön (som det inte var mycket kvar av), och sedan ned på andra sidan berget och byn, härligt med en riktig promenad.

Håkan och jag utnyttjar även erbjudandet om  happy hour i marinan och dricker varsin Mojito. De var jättegoda men det var något konstigt med dem för Håkans var mycket mer odryg än min...

/Pia

Pia och jag smög iväg på morgonen, innan barnen vaknade. Eftersom vi låg 2 meter från en restaurang, beställde vi två goa koppar kaffe för att ta med. Det var ett nytt begrepp för kvinnan så vi hämtade istället två koppar i båten som hon kunde fylla upp. En timma senare var vi i Skradin och här får man lägga sig i marinan och ta turbåt till vattenfallen. Först blev det dock lite frukost för de nyväckta.

Sara har ont i sitt öra idag igen, så det var mer på god vilja än något annat som gjorde att hon följde med. Efter 15 minuters färjetur kom vi fram till vattenfallen. Sara satte sig och vilade på ett kaffé, medan vi andra tog en promenad runt fallen. Vattenfalelt var jätteläckert och jag kan bara tänka mig hur det ser ut når det är bättre tryck i vattnet. Efter rundturen blev det en gemensam pannkaka och därefter ett dopp i fallet. Stackars Sara fick bara bada upp till knäna.

Väl hemma igen tyckte vi att Saras medicin hjälpte sådär. Då är det bra att ha sina livlinor, så vi ringde Anna och Per för guidning i pillrernas underbara värld. Det hjälpte förstås, så nu har Sara mindre ont. Kvällen avlsutade vi på en restaurang som hade världens största meny, innan vi gick in, och värdens minsta när man skulle beställa (ledsen, men det är slut. Ledsen men det är slut. Ledsen, men det är slut ...)

Tror ni förresten att reservdelarna till ankaret har kommit som avtalat idag?