Hallå alla!Idag har vi lämnat Istanbul för att söka oss mot varvet. Om allt stämmer kommer delarna till Istanbul imorgon och då kan hopsättningen börja. Kanske är vi på sjön på måndag ... I vilket fall sitter vi nu på bussen i 4,5 timmar till Gellibolo. Vi har det dock otroligt bra. Igår köpte vi två nya väskor för att få plats med Sara och Williams shopping ...

Idag delade vi på oss. Jag tog färja, buss och taxi till Pendik där vår verkstad ligger. Resan tog närmare två timmar. Väl där träffade jag vår mekaniker samt ägaren av S Marine Service. Efter lite äpplethe visade de mig de trasiga delarna. De flesta delarna som behövde bytas fanns i Istanbul, men de tre viktigast finns bara i Göteborg. Volvo Penta behöver 8 dagar på sig att få ned dem, vilket är lite mycket … Kvar att göra är att ringa vår hjälte Peter, som (ännu en gång) hoppar in på sin semester och engagerar halva Penta för att skynda på processen! Vi är dig evigt tacksamma Peter! Förhoppningsvis kommer grejerna om 4 dagar. Snabbare går det inte, eftersom allt skall gå via tullen i Istanbul. Nu återstår bara att lösa problemet med försäkringsbolaget … De är inte helt intresserade av att följa vad de har lovat och lyckas skaka fram nya klausuler som de inte har visat tidigare. Har vi löst allt annat, löser vi säkert det också.

Medan jag var i Asien, tog resten av familjen tåget till den underjordiska basaren. Vad jag förstår, var det sådär, så truppen åkte tillbaka till Grand Bazar för att stilla shopping suget. Lite skor. T-shirts och kalsonger blev det innan dagen var slut!

/Håkan

Dagen startar med härlig hotellfrukost och sedan vidare, ett stenkast från där vi bor, till den blå moskén. Väl framme så ser vi antagligen väldigt vilsna ut. En man kommer fram till oss och vill gärna visa oss till rätta och till och med följer oss. Jag anar oråd, men vet inte vad han har i bakfickan. Mycket riktigt visar det sig att han så gärna väntar på oss tills vi är klara med vårt besök i moskén, bara han sedan får visa oss sin fina mattaffär. Vi försöker förklara att vi inte är intresserade av någon matta, men det örat vill han inte lyssna på. I alla fulla fall så är blå moskén mycket vacker. Vi får låna skynken med kardborreband att ta på oss. Vi hade faktiskt klätt oss som vi trodde var ok, men vi fick som sagt täcka oss lite till.

Vi tar en glass och sätter oss på en parkbänk och vips så befinner vi oss inne på en tjusig skinnjackeaffär, drickandes äpplethe och försöker välja ut vilken skinnjacka Håkan passar bäst i. Men så kommer vi på att det var ju liksom inte det som vi skulle göra utan vi skulle ju faktiskt gå och bada på Hammam (Liknande händelser sker hela tiden i detta land tycker jag. Turkarna är otroligt skickliga affärsmän och tjötiga också för den delen. Men jag tror att jag nu har börjat lära mig lite hur att undvika dem). Detta ställe som Anita talat så gott om. Efter viss övertalning får vi även med oss vår William.

Vi får en rejäl promenad, via kryddbasaren, innan vi hittar till Hammam. Miljön är jätteläcker och vi får lustiga kläder, främst skor, att klä oss i. En kul/härlig upplevelse var vi alla ense om efteråt.

Från Hammam blir det ytterligare en rejäl promenad genom Istanbul. Roligt tycker jag med avstickare på bakgator. Vi får se en massa spännande på vår promenad. En dam försöker enträget att sälja fågelmat på ett litet fat till Håkan, hon tyckte att han skulle mata duvorna. Ett sydamerikanskt band spelar indianmusik, loppis och utsidan av Grand Bazaar. Ett myller av människor, liv och dofter. Vi somnar gott efter ett sent restaurangbesök där vår kypare talar fantastsikt bra svenska, bara efter att ha serverat svenskar på en restaurag i Antalaya under några år –kul!

/Pia

Så den stora rundtursdagen. Vi börjar med att beta av den legendariska tågstationen varifrån Orientexpressen avgått. Föga imponerande tyckte min familj, men jag gillar ju tågstationer av någon anledning, så jag tyckte det var kul att se, även om den inte är alls i klass med till exempel Victoria station. Båda stationerna är ju kända från filmernas värld.

Nästa stopp blev Hagia Sofia –vilken imponerande byggnad! Vi lät oss raggas upp av en man som ville guida oss runt, det var vi glada för efteråt. Det var väl investerade pengar för vi fick ut så mycket mer än om vi bara gått runt själva. Däremot tar det längre tid att gå med guide än om man går själv så besöket blev ganska långt.

Efteråt var vi hungriga (med tanke på att vi ätit vitt bröd med honung oliver och fetaost på vårt hotell till frukost så var vi alltså riktigt sugna på lunch nu) och åt en god omelett på en lummig restaurang med äpplen och citroner dinglande i träden ovanför våra huvuden. Nu känner vi oss stärkta och besöker ”det sjunkna palatset”, en mycket vacker vattenreservoar. Tydligen ger man här emellanåt klassiska konserter och jag kan bara tänka mig vilken underbar upplevelse det skulle vara. Vi passade även på att ta lite bilder på de kläder vi köpte igår …

Dags att hämta vårt bagage för att byta hotell. I vissa delar av Istanbul får man inte köra bil så ibland kan det vara lite ”tricky” att komma dit man vill. Vår eminente taxichafför fixar dock att ta oss mellan det gamla och det nya hotellet utan några problem. Väl framme på vårt hotell så känns det som att vi bytt upp oss. Dels lägesmässigt t men också komfort, oljuds och frukostmässigt.

/Pia

Dagen börjar med en kall och god natt i de härliga 17 graderna i min och Williams svit. Hotellet ett bed & breakfast jo visst sova gick ju fint men det som ingick i frukosten var ju då 5 oliver, 1 baguette, små packet med honung, smör och ost, en liten, liten trekant fetaost.

På dagens schema stod ju min efterlängtade shopping men innan det tog vi varsin toast på en restaurang, efter det var det shopping, shopping, shopping och efter det lite mer shopping. Efter att ha tagit en taxi till hotellet slängde vi alla inköp från dagen på sängen och där låg allt från skjortor, t-shirt, tenniströjor, jeans, tjocktröjor, skor, skor, skor och min älskade svarta skinnjacka som mina underbara föräldrar unnade mig. 1000 kronor fattigare var priset för att göra mig på toppen humör(fast det var jag ju hela dagen lång).

På kvällen gick vi ut från strippklubbskvarteret och gick på McDonalds. 

/Sara

Bogseringen gick bra, förutom att pulpeten fick sig en mindre smäll. Vi blev varmt mottagna av Hussein (varvschefen och Cem, som ägde varvet bredvid). De körde fram en 90 tons mobilkran och lyfte upp Vivan på kajen. Det kändes som om halva varvet var med och hjälpte till.

Eftersom vi inte kan vara i båten började vi diskutera vart vi skulle bo. Eftersom Cem ändå skulle till Istanbul, bestämde vi oss för att åka med de 25 milen i hans bil. Vi tyckte att det är bättre att göra något roligt av tiden istället för att sitta och vänta och drevet skulle också till Istanbul lite senare.

På vägen till Istanbul visade Cem oss några fina ställen. Det är otroligt vad härligt vi blir bemötta! Både Cem och Hussein känns som två goda vänner.

Cem hjälpte oss att fixa hotellrum mitt i partykvarteren. Jag tror vi har lite olika fokus i livet, vi och Cem … Festen utanför fönstret pågick till klockan 7, då morgontrafiken startade … Vi bor dock otroligt centralt, precis vid Taksim Square, så det får väl ingå i paketet.

/Håkan

Att klarera in i Turkiet (och speciellt i Chanakkale) kräver gott humör, pengar, känsla för mutor och tid. Vi blev rekommenderade att ta en agent, i och med att man måste åka bil mellan hälsomyndigheten, passpolisen, hamnpolisen, tullen och hamnpolisen igen. 240 euro var det bästa priset vi kunde hitta. Lite mycket pengar tyckte vi och avböjde. Istället fixade jag en chaufför som körde mig runt. Papper, avgifter och mutor stannade nu på 110 euro istället och vi lyckades genomföra resan på under 2 timmar. Väl i båten, bestämde vi oss för att äta lunch först innan vi skulle sticka.

När vi la ut hördes missljudet från drevet igen och ju mer vi gasade ju mer fel hördes det. Vi lade ankare utanför en liten militärbas medan jag dök ner och kände på drevet. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till hamnen igen.

Efter att ha fixat fram en mekaniker och provkört, bestämde vi oss för att bogsera båten till ett skeppsvarv som ligger 15 distans upp mot Marmaris. Det visade sig vara ett bra beslut!

/Håkan

Så börjar då vår färd mot Istanbul på riktigt känns det som. Vi skall köra upp via Dardanellerna. Till Chanakkale. Dardanellerna är en historisk plats från första världskriget, många new zeeländare och australiensare miste sina liv här. Det finns ett stort minnesmärke över detta precis vid mynningen till Bosporen. Vi såg också några delfiner som var på väg upp mot Marmaris.

Fram på eftermiddagen alltså väl framme i Chanakkale. I marinan tar personalen hjälpsamt emot oss men oj vad konstigt det känns med detta språk –vi fattar ingenting! Och de fattar ingenting, alltså engelska . Efter ett par dagar i Turkiet så inser man att folket här kan nästan mer svenska än engelska och då kanske ni förstår. På kvällen är vi trötta men behöver förstås få något i magen varför vi går utmed strandpromenaden och låter oss bli uppfiskade av första bästa restauranginkastare. Maten är väldigt god med mycket fina och fräscha grönsaker. Efter restaurangbesöket tar vi också en glass. Summeringen av kvällen blir att maten är god, servicen god och det kostar nästan ingenting –härligt!

Här finns också trähästen från filmen Troja uppställd. Själva Troja ligger ett par mil härifrån, men skall mest vara några jordhögar …